Fördraget
Förenta staterna och Marockos imperium undertecknade ett fredsavtal och vänskapsfördrag 1786 och förnyade det 1836. Ett fördrag är den högsta formen av lag mellan två nationer. Artikel 25 i 1836 års fördrag kräver tolv månaders skriftligt meddelande innan det kan avslutas. Det meddelandet gavs aldrig. US Congress bekräftade fördraget «obrutet» 2025.
Fördraget skapade specifika, namngivna rättigheter för Kejsardömet Marocko-undersåtar på amerikansk mark. Här är vad dokumentet faktiskt säger.
Fredsavtalet och vänskapsfördraget mellan Förenta staterna och Marockos imperium är ett bilateralt fördrag, den högsta formen av lag mellan suveräna nationer, bindande för båda parter. USA:s konstitution (artikel VI) gör fördrag till «landets högsta lag.» Detta fördrag har aldrig ersatts, upphävts eller lagligen avslutats.
«Om en medborgare av Förenta staterna skulle döda eller såra en mor, eller, tvärtom, om en mor skulle döda eller såra en medborgare av Förenta staterna, ska landets lag gälla, och lika rättvisa ska skipas, med Konsuln biträdande vid rättegången.»Freds- och vänskapsfördraget, Artikel 21, 1836
Fördraget omfattar Kejsardömet Marocko-undersåtar på amerikansk mark och amerikanska medborgare i Kejsardömet Marockos domäner, ömsesidigt. Kejsaren av Marockos domäner inkluderar Al-Maghrib al-Aqsa, den fulla västra domänen, som inkluderar Amerika. Fördraget är inte ett främmande avtal om en avlägsen plats. Det är ett avtal om detta land och folket som redan var på det.
Artikel 25 kräver tolv månaders skriftligt meddelande. Det gavs aldrig.
«Detta fördrag ska förbli i kraft... till dess att den ena parten ger den andra tolv månaders meddelande om en avsikt att överge det...»Freds- och vänskapsfördraget, Artikel 25, 1836
År 1959 förklarade det amerikanska utrikesdepartementet artikel 15 i 1880 Madridkonventionen «föråldrad och utan verkan.» Artikel 15 är nationalitets-överlevnadsklausulen: en undersåte av Kejsardömet Marocko som naturaliseras utomlands förblir en undersåte av imperiet om inte Marocko samtyckte. Förklaringen adresserades till Konungariket Marocko (1956), inte Marockos imperium, och den:
- Adresserades inte till Marockos imperium, den faktiska fördragssignatären
- Gav inte tolv månaders meddelande som krävs enligt artikel 25
- Skickades fjorton månader efter att USA hedrade fördraget i ett statsbesök med Konungariket Marockos Kung Mohammed V (november 1957)
- Motsades av US Congress 2025, som kallade fördraget «obrutet»
Ett kontrakt kan inte annulleras genom att skicka en not som ignorerar kontraktets egen utträdesprocedur. 1959 års not är ogiltig ab initio, den producerade ingen rättslig verkan på fördraget från det ögonblick den utfärdades.
Från 1777 till 2025 bekräftade det officiella registret fördraget nio gånger. Det som följer är varje bekräftelse, och försöket att radera den, i sekvens.
Läs datumen. Erkännandet och utraderingen pågick samtidigt. Det är ingen tillfällighet.
Sultanen annullerade inte 1786 års fördrag. Förenta staterna bad honom att förnya det, och bad honom att göra det permanent.
1786 års fördrag inkluderade en artikel 25 med en femtioårig löptid. Den löptiden löpte ut 1836. Sultanen förkastade inte fördraget, drog sig inte ur det eller förklarade det ogiltigt. Det löpte sin bana. När löptiden närmade sig avsände President Andrew Jackson den amerikanska konsuln, James Leib, till Sultanens hov i Meknes med en instruktion: säkra förnyelse, och specifikt, gör det nya fördraget permanent, så att det inte skulle löpa ut igen.
Förenta staterna vände sig till Kejsaren av Marocko 1835 och bad honom att fortsätta förhållandet. Sultanen gick med på det. 1836 års fredsavtal och vänskapsfördrag undertecknades i Meknes den 16 september 1836, och ratificerades av US Senate. Sultanens kontrollerande arabiska text, instrumentets ursprungliga och auktoritativa språk, öppnar med hans angivna avsikt:
«…att det, med Guds hjälp, må förbli fast för evigt.»Sultan Abd al-Rahman ibn Hisham, arabisk text av 1836 års fördrag, Meknes, 16 september 1836
Sultanen beseglade 1836 års fördrag utan betalning. Utrikesdepartementets egen fördragsforskare, Hunter Miller, dokumenterade detta som «en omständighet hittills okänd i Marockos historia.» I Kejsardömet Marockos fördragspraxis åtföljde betalning kommersiella arrangemang. 1836 års fördrag innehöll ingen, endast fred och ömsesidigt skydd. Prof. Christiaan Snouck Hurgronje, erans främste arabist anlitad av den amerikanska regeringen för att autentisera den arabiska texten, bekräftade att 18 av 23 artiklar var ord-för-ord identiska mellan 1786 och 1836 års fördrag. Förhållandet mellan Marockos imperium och Amerikas förenta stater omförhandlades inte. Det förnyades, på samma villkor, utan pris, och gjordes permanent.
Artikel 25 i 1836 års fördrag uppgraderades specifikt från 1786 års version. Den gjorde fördraget evigt: efter den femtioåriga löptiden skulle fördraget förbli i kraft på obestämd tid, om inte den ena parten gav den andra tolv månaders skriftligt meddelande om avsikt att överge det. Jacksons egna instruktioner till Leib beordrade honom att säkra den meddelandeklausulen. Förenta staterna skrev utträdesproceduren. Förenta staterna utformade tolv-månaders-meddelandekravet. 1959 års utrikesdepartementsnot, dokumentet som hävdade att fördraget var «föråldrat», gav aldrig tolv månaders meddelande. Den bröt mot en procedur Förenta staterna självt författade.
Två utrikesministrar, Philander Knox (1913) och Robert Lansing (1917), bekräftade var och en att ett amerikanskt fördrag kan avslutas «endast genom ett fördrag… regelmässigt ratificerat av Förenta staternas senat.» En utrikesdepartementsnot kan inte avsluta ett fördrag. Inte heller kan en verkställande proklamation. Endast ett senatratificerat instrument kan.
1959 års utrikesdepartementsnot, dokumentet som hävdade att 1836 års fördrag var «föråldrat och utan verkan», är inte ett fördrag. Det är inte ett kongressbeslut. Det skickades av en underordnad tjänsteman i utrikesdepartementet. Enligt Knox-Lansing-regeln producerade det ingen rättslig verkan på fördragets operativa status. Detta är inget nytt argument, det är utrikesdepartementets egen regel, formulerad av två av dess egna utrikesministrar, i den specifika frågan om hur fördrag får avslutas.
USA:s konstitutionella struktur kräver senatratificering för både fördragsskapande och fördragsavslut av samma skäl: fördrag är den högsta formen av lag mellan nationer och kan inte upphävas genom enbart den verkställande grenens handling. En not från utrikesdepartementet är verkställande handling, och verkställande handling är, enligt Knox-Lansing-regeln bekräftad av båda ministrarna, otillräcklig för att avsluta ett senatratificerat fördrag.
Sexton (16) oberoende grunder fastställer att 1959 års not är ogiltig. Varje grund är självständigt tillräcklig. Alla sexton är dokumenterade från primärkällor, utrikesdepartementets eget Foreign Relations of the United States (FRUS)-register.
Före grunderna: förstå när denna not utfärdades och varför. Noten är daterad den 17 mars 1959. Vid exakt det ögonblicket var Förenta staterna i aktiva förhandlingar med Konungariket Marocko om amerikanska flygvapenbaser, Nouasseur och Boulhaut, på Konungariket Marocko-administrerad mark. Kalla krigets positionering av NATO:s södra flank löpte genom det territoriet. Eisenhower-Mohammed V-diskussionerna om basrättigheter följde inom månader. USA:s strategiska beroende av det territoriet var på sin dokumenterade topp våren 1959. Vid exakt det ögonblicket, inte år tidigare, inte efteråt, utfärdade utrikesdepartementet en not som förklarade att fördragsklassens rättigheter på nordamerikansk mark var «föråldrade.» USA behövde basmarken utomlands. Noten förklarade att Kejsardömet Marocko-undersåtarna hemma inte hade några rättigheter. FRUS basförhandlingsvolymerna dokumenterar det strategiska sammanhanget. USA hade argumenterat artikel 21 som operativ lag inför ICJ sju år tidigare. Två utrikesministrar hade fastställt att endast ett senatratificerat fördrag kunde släcka vad noten påstod sig släcka. De människor som skickade denna not visste allt detta. Noten var avsiktlig avstängning vid dokumenterad topp av strategiskt beroende, inte administrativt förbiseende. Tidpunkten är avsikten.
Foreign Relations of the United States (FRUS) är utrikesdepartementets officiella publicerade dokumentära register. Fem centrala FRUS-dokument utgör tillsammans beviskedjan för fördragets fortsatta giltighet.
FRUS-registret är utrikesdepartementets egen publikation. Det är ingen fientlig källa. När utrikesdepartementets eget publicerade register innehåller ett dokument som säger att fördraget «innehåller inget uppsägebart datum» (FRUS Doc 725) och ett dokument som bekräftar att fördraget var det «styrande instrumentet» så sent som 1939 (FRUS Doc 713), kom dessa dokument ut ur samma myndighet som skickade 1959 års not som hävdade att fördraget var föråldrat. Höger hand dokumenterade fördragets giltighet. Vänster hand skickade en not som hävdade att det var föråldrat. Båda kom ut ur utrikesdepartementet. FRUS-dokumenten är de erkännanden mot eget intresse som gör 1959 års not självmotsägande inom myndighetens eget register.
Fördragsskyldigheten löper direkt till Förenta staterna. Denna kränkning dokumenteras inför internationella organ, inte åberopas individuellt i inhemska domstolar.
Marockos imperiums regering undertrycktes genom det franska och spanska protektoratet (1912–1956). Regeringsstrukturen monterades ned. Men fördragsklassens rättigheter, Kejsardömet Marocko-undersåtarnas, krävde inte en fungerande regering för att förbli i kraft. Fördraget skapade skyldigheter för båda parter. USA:s skyldighet att skydda Kejsardömet Marocko-undersåtar består oberoende av vad som hände med Kejsardömet Marocko-regeringen.
Artikel 21 kräver konsulär assistans vid rättegång, en rättighet Förenta staterna inte har hedrat för en enda Kejsardömet Marocko-undersåte på 190 år. Det brottet är vad som dokumenteras i de aktiva internationella inlämningarna: IACHR P-1365-26, OHCHR h6a662eo. Kejsardömet Marocko-undersåtarna kräver inte att Konungariket Marocko (1956) lämnar in på deras vägnar, skyldigheten löper direkt från 1836 års fördrag till den amerikanska regeringen, och fördragsklassen har talerätt att driva det anspråket inför internationella människorättsorgan.
Att åberopa fördragsspråk i en inhemsk rättssal eller under ett polismöte, utan en licensierad advokat och formell konsulär representation, kommer inte att skydda dig och kan resultera i ytterligare anklagelser. Botemedlet löper genom internationella människorättsorgan. Den processen är vad som dokumenteras i det aktiva ärenderegistret på denna webbplats.
«Ockupation släcker inte suveränitet.»Styrande princip, internationell rätt
Undertryckningen av Kejsardömet Marocko-regeringen var verklig. Det var en internationellt otillåten handling. Men den släckte inte suveräniteten eller rättigheterna för Kejsardömet Marocko-undersåtarna. Statusen är intakt. Instrumenten som påstods släcka den var var och en ogiltiga från utfärdandets ögonblick. Botemedlet är erkännande. Från erkännande följer återställande, inte som ett bidrag, utan som den rättsliga konsekvensen av att erkänna vad de ogiltiga instrumenten inte kunde åstadkomma.